Bollywood – film på Hindi
hem om mig bloggen debutromanen nya romanen framträdanden fantasin skrivarkurser släktforskning kontakt Bollywood	Shahrukh Khan och Rani Mukherjee i filmen Kabhi Alvida Naa Kehna
Hearts of children Gång på gång ser jag uppgiften att filmer producerade i Hollywood kan ses av 2,5 miljarder, medan motsvarande siffra för filmerna från Mumbais filmindustri är 3,5 miljarder människor. Det tycks overkligt först, omöjligt. Hur kan så många –? Men tänk efter: Bollywoodfilm är inte bara stort i Indien, utan också i fd Sovjetunionen, i Indonesien och andra delar av Asien, i mellanöstern, i länderna på Afrikas östkust, och filmerna ses dessutom av ca 20 miljoner indier som inte lever i Indien. Också i Tyskland är hindifilm stort. Men inte här i Sverige. När jag berättar för människor jag möter att jag ser på Bollywoodfilm får jag alla möjliga reaktioner. Men kulturmänniskorna i min omkrets reagerar oftast mest oförstående. Men, är inte det väldigt… klichéfyllt? Jag förklarar, försvarar, skrattar avvärjande, allt beroende på situationen. Mer sällan händer det att någon lyssnar intresserat, ställer följdfrågor, funderar vidare. De flesta ser den här typen av film som ren skit, det blir en underlig egenhet jag envisas med att fortsätta med. Jag tänker på en intervju jag sett med skådespelaren Shahrukh Khan, där han sade: ”We make films for people with the hearts of children, I think that is the essence of Indian cinema.” Låt mig berätta vad det är jag ser. De dansar bland berg, på båtar, på biltak, på gatorna. De dansar på stränder, i öknen, i djungeln, under vattenfall. En del sånger är integrerade i filmernas handling: det är sång- och dansnummer som äger rum vid fester, bröllop, högtider. Då bär både män och kvinnor mer traditionella kläder. Genom sångtexten talar de till varandra, skämtar och hånar, betygar glädje eller kärlek. Rummen är stora, det är ett överflöd av färger; kvinnornas saris och männens kurta pyjama. Låtarna är rytmiska, med markanta trummor, ibland mer moderna beats, diskorytmer. Andra sångnummer bryter med realismen, de är förhöjda från filmens handling. Sången och dansen gestaltar drömmar, minnen, fantasier, önskningar. Miljöerna speglar detta: det är exotiska platser: Schweiz, Grekland, Egypten, Norge. Här får det lov att vara snö i en scen och barmark i nästa. […] Regn som bryter ut och drar förbi. Finns det inget regn att tillgå så in med skådespelarna under en vattenspridare i den stora trädgården. Ut med dem under ett vattenfall, i en sjö, eller i havet. Också i öknen kan det regna. Vattnet sammanfaller med de starkaste känslorna: det är ett utbrott, en häftighet, något som inte går att stå emot. […] Också åskan används flitigt för att accentuera känslor och dramatik. Åskknallarna förstärker särskilt avgörande repliker eller blickar. Padam! Brraaaam! I filmen Mohabbatein (Kärlekar) äger en central scen rum mellan de två manliga huvudpersonerna (Shahrukh Khan och Amitabh Bachchan) under just ett sådant åskväder. Scenen börjar tyst: bara ljudet av regn som faller utanför. Rummet är mörkt, dystert, vi befinner oss på internatskolan Gurukul. Rektor Narayan Shankar berättar för Raj att han måste ge sig av, och en första åskknall mullrar utanför, samtidigt som kameran förskjuter skärpan från Amitabh Bachchan till Shahrukh Khan. Därefter mullrar åskan på alla de ödesmättade replikerna. Raj berättar vem han verkligen är, att han kommit tillbaka, och att hans planer är att fylla Gurukul med så mycket kärlek att det kommer att ta Narayan Shankar tio liv att röja undan det. Åskan mullrar om och om igen, och får sällskap av musik, och en ljus kvinnoröst (Lata Mangeshkar) som nynnar filmens tema. […] Bollywood är en märklig blandning av bevarande och uppror. Parallellt med det traditionsbärande finns det ett annat tema som blir synligt i många av filmerna: upproret mot traditionerna och mot den patriarkala kulturen. Många filmer är uppbyggda kring detta: babuji (far) och parampara (tradition) i konflikt med sonen/dottern som vill bryta sig loss. Det som oftast står som symbol för frigörelsen är att själv kunna välja sin kärlek. Jag låter mig inte bli bortgift, jag väljer min kärlek själv! I Kabhie Khushi Kabhie Ghum (Ibland glädje, ibland sorg) gifter sig (adoptiv)sonen Rahul med Anjali mot faderns vilja, och blir utslängd, arvlös, lossklippt från familjen, allt i en lång dramatisk scen då fadern i Amitabh Bachchans gestalt allvarligt säger ”Du har nu förlorat rätten att kalla dig min son!” Amitabh Bachchan är den omätbart störste av de Indiska filmstjärnorna. Som ung spelade han arg ung man, det var våld och biljakter och slutade oftast med att alla dog. Idag är det han som spelar patriarken, det är han som spänner blicken i sonen och hänvisar till parampara! Det är en rörelse genom en generation, hur den som en gång fick ifrågasätta samhälle och traditioner nu är den som bevarar dem. Det är ett tema som berättas om och om igen, om än med viss variation: inte i alla filmer får den uppstudsige rätt. Och ofta kompenseras lossbrytandet med att traditionerna ändå upprätthålls, moralen återupprättas och lugnet är återställt. Vi väljer vår kärlek själva, men med försäldrarnas godkännande. Här finns också ofta en feministisk underton: kvinnorna som så länge varit förtryckta reser sig nu sakta, sakta. I Swades (Vårt land) tackar Gita nej till att gifta sig med en hoppfull friare, för att han och hans familj inte vill låta henne fortsätta arbeta efter giftermålet. I Dilwale Dulhania Le Jayenge (ungefär: Den storsinte tar bruden) finns en scen där Simrans mor säger att hon lovat sig själv att aldrig låta sin dotter uppleva detsamma som hon själv: nämligen att behandlas som mindre värd än en man. De sitter tillsammans i det öppna fönstret, det är bara någon dag kvar till Simrans bröllop med en man hon aldrig förut träffat. Det är Raj hon älskar, Raj som kommit från England för henne. Inte för att röva bort henne, utan för att övertyga hennes far om att han är den rätte för henne. Utanför skymmer det, och Simrans mor gråter medan hon sammanbitet förklarar för sin dotter att hon haft fel. Den frihet hon hoppades på för sin dotter finns fortfarande inte. Men i slutet av Mohabbatein, när livet på internatskolan förändrats på många sätt, säger rektor Narayan Shankar, sammanbitet men med tårarna nära: ”The old generation will have to change their old traditions, so that a new generation can create a new tradition.” Texten är en kraftigt förkortad version av en essä jag skrev om Bollywood till Fantasin, nr 3-4 2007 Annat om Bollywood: YouTube: Chaiyya Chaiyya>>> En klassiker från filmen Dil Se. Mehbooba Mehbooba>>> Helen som zigenerska dansar i filmen Sholay från 1975. Choli Ke Peeche>>> Madhuri Dixit dansar och får frågan "Vad har du under blusen?" Dola Re Dola>>> Madhuri igen, nu tillsammans med Aishwaria Rai i storfilmen Devdas från 2002. Filmtips: Devdas, Paheli, Dilwale Dulhania Le Jayenge, Koshish, Swades, Asoka, Koyla. Bloggar och andra sidor: Sanni - ... so they dance!>>> Beth loves Bollywood>>> PPCC (The PostPunkCinemaClub)>>> BollyWHAT>>>

Bollywood – film på Hindi

Shahrukh Khan och Rani Mukherjee i filmen Kabhi Alvida Naa Kehna

Hearts of children

Gång på gång ser jag uppgiften att filmer producerade i Hollywood kan ses av 2,5 miljarder, medan motsvarande siffra för filmerna från Mumbais filmindustri är 3,5 miljarder människor. Det tycks overkligt först, omöjligt. Hur kan så många –? Men tänk efter: Bollywoodfilm är inte bara stort i Indien, utan också i fd Sovjetunionen, i Indonesien och andra delar av Asien, i mellanöstern, i länderna på Afrikas östkust, och filmerna ses dessutom av ca 20 miljoner indier som inte lever i Indien. Också i Tyskland är hindifilm stort.
Men inte här i Sverige. När jag berättar för människor jag möter att jag ser på Bollywoodfilm får jag alla möjliga reaktioner. Men kulturmänniskorna i min omkrets reagerar oftast mest oförstående.
Men, är inte det väldigt… klichéfyllt?
Jag förklarar, försvarar, skrattar avvärjande, allt beroende på situationen.
Mer sällan händer det att någon lyssnar intresserat, ställer följdfrågor, funderar vidare. De flesta ser den här typen av film som ren skit, det blir en underlig egenhet jag envisas med att fortsätta med.
Jag tänker på en intervju jag sett med skådespelaren Shahrukh Khan, där han sade: ”We make films for people with the hearts of children, I think that is the essence of Indian cinema.”
Låt mig berätta vad det är jag ser.

De dansar bland berg, på båtar, på biltak, på gatorna. De dansar på stränder, i öknen, i djungeln, under vattenfall.
En del sånger är integrerade i filmernas handling: det är sång- och dansnummer som äger rum vid fester, bröllop, högtider. Då bär både män och kvinnor mer traditionella kläder. Genom sångtexten talar de till varandra, skämtar och hånar, betygar glädje eller kärlek. Rummen är stora, det är ett överflöd av färger; kvinnornas saris och männens kurta pyjama. Låtarna är rytmiska, med markanta trummor, ibland mer moderna beats, diskorytmer.
Andra sångnummer bryter med realismen, de är förhöjda från filmens handling. Sången och dansen gestaltar drömmar, minnen, fantasier, önskningar. Miljöerna speglar detta: det är exotiska platser: Schweiz, Grekland, Egypten, Norge. Här får det lov att vara snö i en scen och barmark i nästa.

[…]

Regn som bryter ut och drar förbi.
Finns det inget regn att tillgå så in med skådespelarna under en vattenspridare i den stora trädgården. Ut med dem under ett vattenfall, i en sjö, eller i havet. Också i öknen kan det regna. Vattnet sammanfaller med de starkaste känslorna: det är ett utbrott, en häftighet, något som inte går att stå emot.

[…]

Också åskan används flitigt för att accentuera känslor och dramatik. Åskknallarna förstärker särskilt avgörande repliker eller blickar. Padam! Brraaaam!
I filmen Mohabbatein (Kärlekar) äger en central scen rum mellan de två manliga huvudpersonerna (Shahrukh Khan och Amitabh Bachchan) under just ett sådant åskväder. Scenen börjar tyst: bara ljudet av regn som faller utanför. Rummet är mörkt, dystert, vi befinner oss på internatskolan Gurukul. Rektor Narayan Shankar berättar för Raj att han måste ge sig av, och en första åskknall mullrar utanför, samtidigt som kameran förskjuter skärpan från Amitabh Bachchan till Shahrukh Khan. Därefter mullrar åskan på alla de ödesmättade replikerna. Raj berättar vem han verkligen är, att han kommit tillbaka, och att hans planer är att fylla Gurukul med så mycket kärlek att det kommer att ta Narayan Shankar tio liv att röja undan det.
Åskan mullrar om och om igen, och får sällskap av musik, och en ljus kvinnoröst (Lata Mangeshkar) som nynnar filmens tema.

[…]

Bollywood är en märklig blandning av bevarande och uppror. Parallellt med det traditionsbärande finns det ett annat tema som blir synligt i många av filmerna: upproret mot traditionerna och mot den patriarkala kulturen. Många filmer är uppbyggda kring detta: babuji (far) och parampara (tradition) i konflikt med sonen/dottern som vill bryta sig loss. Det som oftast står som symbol för frigörelsen är att själv kunna välja sin kärlek. Jag låter mig inte bli bortgift, jag väljer min kärlek själv!
I Kabhie Khushi Kabhie Ghum (Ibland glädje, ibland sorg) gifter sig (adoptiv)sonen Rahul med Anjali mot faderns vilja, och blir utslängd, arvlös, lossklippt från familjen, allt i en lång dramatisk scen då fadern i Amitabh Bachchans gestalt allvarligt säger ”Du har nu förlorat rätten att kalla dig min son!”

Amitabh Bachchan är den omätbart störste av de Indiska filmstjärnorna. Som ung spelade han arg ung man, det var våld och biljakter och slutade oftast med att alla dog. Idag är det han som spelar patriarken, det är han som spänner blicken i sonen och hänvisar till parampara! Det är en rörelse genom en generation, hur den som en gång fick ifrågasätta samhälle och traditioner nu är den som bevarar dem.
Det är ett tema som berättas om och om igen, om än med viss variation: inte i alla filmer får den uppstudsige rätt. Och ofta kompenseras lossbrytandet med att traditionerna ändå upprätthålls, moralen återupprättas och lugnet är återställt. Vi väljer vår kärlek själva, men med försäldrarnas godkännande.

Här finns också ofta en feministisk underton: kvinnorna som så länge varit förtryckta reser sig nu sakta, sakta. I Swades (Vårt land) tackar Gita nej till att gifta sig med en hoppfull friare, för att han och hans familj inte vill låta henne fortsätta arbeta efter giftermålet. I Dilwale Dulhania Le Jayenge (ungefär: Den storsinte tar bruden) finns en scen där Simrans mor säger att hon lovat sig själv att aldrig låta sin dotter uppleva detsamma som hon själv: nämligen att behandlas som mindre värd än en man.
De sitter tillsammans i det öppna fönstret, det är bara någon dag kvar till Simrans bröllop med en man hon aldrig förut träffat. Det är Raj hon älskar, Raj som kommit från England för henne. Inte för att röva bort henne, utan för att övertyga hennes far om att han är den rätte för henne. Utanför skymmer det, och Simrans mor gråter medan hon sammanbitet förklarar för sin dotter att hon haft fel. Den frihet hon hoppades på för sin dotter finns fortfarande inte.
Men i slutet av Mohabbatein, när livet på internatskolan förändrats på många sätt, säger rektor Narayan Shankar, sammanbitet men med tårarna nära: ”The old generation will have to change their old traditions, so that a new generation can create a new tradition.”

Texten är en kraftigt förkortad version av en essä jag skrev om Bollywood till Fantasin, nr 3-4 2007

Annat om Bollywood:

YouTube:

Chaiyya Chaiyya>>> En klassiker från filmen Dil Se.

Mehbooba Mehbooba>>> Helen som zigenerska dansar i filmen Sholay från 1975.

Choli Ke Peeche>>> Madhuri Dixit dansar och får frågan "Vad har du under blusen?"

Dola Re Dola>>> Madhuri igen, nu tillsammans med Aishwaria Rai i storfilmen Devdas från 2002.

Filmtips:

Devdas, Paheli, Dilwale Dulhania Le Jayenge, Koshish, Swades, Asoka, Koyla.

Bloggar och andra sidor:

Sanni - ... so they dance!>>>

Beth loves Bollywood>>>

PPCC (The PostPunkCinemaClub)>>>

BollyWHAT>>>